L

lördag 31 januari 2015

Nya & Gamla blomster

  Mina två mest älskade krukor hade Orkidéer när jag flyttade hem i September, vita Amaryllis över julen och nu har de stått tomma, tills jag häromdagen hittade precis vad jag ville ha.

Två gigantiska gråblå Succulenter och en mer normalstor, som jag hoppas klarar sommaren sen med vatten en gång i månaden. Mkt bra och perfekt till de gråblå linnegardinerna.


Ranunklerna jag fick för 2 veckor sedan, vissnade med värdighet och har därför hamnat under glas. Tomt även på bordet alltså och det åtgärdades idag.



En promenad ned till Byn resulterade i Vaxblommor och nya Ranunkler, samt en miniorkidé.


I 99 fall av 100 köper jag alltid vita eller möjligen ljusrosa blommor, så att jag helt plötsligt fick för mig att ändra på det är nästan lika märkligt som att jag numera äter Bea...


Så väldigt vackra och Vaxblommor står en evighet så jag tänker mig att när Ranunklerna är vissna, kan jag fylla på med något annat.


En stackare var bruten, så den fick en egen liten vas..


Mer upphetsande en så har inte denna grå, ruggiga lördag varit. Jag längtar lite redan till nästa, då blir det utflykt. Go´Kväll

fredag 30 januari 2015

Bistro

Malmö Centralstation har de senaste åren genomgått en s k ansiktslyftning och där finns numer bl a en hyfsat tjusig food court, Starbucks och några helt ok affärer.

Sen ett halvår tillbaka kan man även äta i den gamla Kungliga Vänthallen. Det gjorde jag och väninna M i fredags. 



Menyn skiftar lite och de har inte jättemycket att välja på, vilket ibland är skönt.  Märkligt nog, valde jag  den synnerligen tråkiga rätten Biff med pommes och Bea. För jag tycker verkligen att det är fantasilöst, men ibland är det bara så. Himla. Gott! .  Märkligt, för jag var helt inställd på att jag skulle äta Moule Frites…

Köttet var mört och hade fin grillsmak, pommesen krispiga och Bean…ja, möjligen fick jag för lite av den.
Det är intressant med Bea. Jag har i stort sett hela livet levt i tron att jag inte tycker om det, men så i somras provade jag lite himmagjord och hur gott var inte det?!


Brödet kom trendriktigt in i papperspåsar  och jag tycker det är lika märkligt vart man än får det. Bara komplicerat och tillför inget särskilt mer än ett litet, litet överraskningsmoment typ” är det ljust eller mörkt bröd eller möjligen båda?”


Det bästa är ändå miljön. Det känns som det mesta är bevarat och renoverat med varsam hand. T o m på toaletten är stilen densamma med vita proslinskranar, som för all del kan vara nya, men passar väldigt fint in. 


De serverar tydligen lunch också, vilket jag tyvärr inte har någon glädje av p g a jättelångt från jobb, men jag hade absolut testat om jag varit närmare


Idag är det redan fredag igen. Mkt Bra, jag tycker veckorna går väldigt långsamt..

torsdag 29 januari 2015

Biodags

När såg jag Michael Keaton senast? Förmodligen som Batman och även om Keaton själv påstår sig inte se likheter med sin karaktär i denna filmen, är det omöjligt att inte dra paralleller.

Filmen handlar nämligen om en avdankad skådis, Riggan Thomson (Keaton), som i 3 filmer spelat en superhjälte vid namn Birdman, men han verkar inte riktigt vilja kännas vid det längre utan tänker istället göra come back genom att sätta upp en hyfsat tung  pjäs på Brodway med sig själv i en av huvudrollerna. Birdman ligger dock som en förbannelse över honom och han tvivlar ständigt på sin förmåga som ”riktig” skådespelare. Under 3 dygn lär man känna Riggan, hans bäste vän, dottern, exen och övriga inblandade i pjäsen. 
  

En av mina absoluta favoritskådisar, Edward Norton, spelar den andra manliga aktören i pjäsen och med den äran förstås. Hans karaktär, Mike Shiner är ”up and coming” och försöker omgående och väldigt elakt stjäla rampljuset från Riggan. Naomi Watts spelar även hon i pjäsen och Emma Stone spelar Riggans dotter. Båda väldigt bra och övertygande.



Filmen är regisserad av Alejandro G Iñárritu, (21 grams, Biutiful). Det jag ganska omgående lade märke till, var att det finns i stort sett inga klipp. Man ser alltså hela filmen som en enda lång mjuk tagning och det är sjukt imponerande! Dels rent tekniskt förstås, men även närvaron som blir av detta tillvägagångssätt.


Keatron har hunnit bli 63 år och det syns. Vilket såklart är meningen, men jag blev ändå lite förvånad. Förmodar man minns människor som sist man såg dem… Som vanligt, hade jag inte läst recensioner eller sett någon trailer innan. Gällande denna filmen är jag särskilt glad för det faktiskt. Jag visste dock att den genomgående fått lysande betyg.


Den känns å ena sidan väldigt realistiskt. För jakten på roller, ungdom, berömmelse och bekräftelse verkar genomsyra Hollywood på ett inte så sunt sätt. Å andra sidan finns det element som är direkt övernaturliga och till slut vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Jag har i alla fall aldrig sett något liknande i filmväg förut.

Men jag tänker fortfarande på den och det är ju ett så gott betyg som något. Samtliga medverkande gör alltså verkligt bra insatser och de 7 Golden Globe- nomineringarna är den väl värd. Blir förmodligen ett par Oscars också när den tiden kommer. 4 Starka Flipfloppor.





tisdag 27 januari 2015

Rapport från Paradiset

Vi ska tydligen ha sol och fint väder max 1 dag/ vecka nuförtiden. Den dagen inföll förra veckan i söndags. Så jag och Ma körde först ut till Paradiset för att kolla läget och mycket riktigt blommade de första hybridsnödropparna, precis som vi gissade på. Det kändes nästan som vår i luften och jag vet att Blåmesen övervintrar, men tog det ändå även den som ett litet vårtecken.



Inga möss har härjat runt där inne, blommorna på verandan verkar leva och förutom att en kruka med en jättestor murgröna vält och spruckit, såg det bra ut. Den här lilla snön vi fick på lördagen, smälte undan under dagen.


Solen strålade alltså och vi körde därför till Pildammarna och gick varvet runt. 



Vi var inte precis ensamma. Överallt människor som njöt lika mycket som vi av solen. Mkt Bra!



Lördag verkar vara den dag denna veckan då vi kanske får se solen, så en tur tillbaka dit är väl inte en omöjlighet tänker jag. Mycket fåglar att titta på och fota om man nu känner för det…


Idag? Lika grått och regnigt som vanligt...Go´Kväll

måndag 26 januari 2015

Konsertdags

Konsert en söndag är inte optimalt, men det vore märkligt och sannolikt ogenomförbart att be dem flytta bara för att JAG ska upp tidigt och jobba, så det var bara att pallra sig iväg till KB i Metropolen.

Förband var den här rara yngligen vid namn Anthony Comb. Han ska jag nog lyssna in mig på lite mer, för det var riktigt bra!


Justin Townes Earle var huvudakt. Jag har nyligen gjort hans bekantskap och bara hört en skiva och några låtar till, så det var spännande. Att han är underbare Steve Earles son visste jag, men det är ju inte någon garanti för att det ska bli bra.


Det första jag reagerade på var märkligt nog att han är lång. Alltså JÄTTElång. Det syns kanske inte så bra, men hans ben....jättelånga! Han var charmigt förvirrad, bjöd på sig sjäv och verkade ha minst lika roligt som vi i publiken. Han har varit här förut en gång för två år sedan, men då visste jag inte vem han var.


Typisk Americana sing n´songwriter, som f ö delat långvarigt drogberoende med sin far (båda nyktra sen länge) men också förmågan att fånga publiken inte bara genom musiken, utan med väldigt underhållande mellansnack. Dels om låtarna "detta är en ny låt, men å andra sidan är nog de flesta nya för er" men även anekdoter från släkten, tidigare spelningar och om människor han mött genom åren.


Bäst: Mama´s Eyes. Där han sjunger om att han på gott och ont är sin fars son, men han har sin mammas ögon. Vackert!
Sämst: inget var riktigt dåligt, men hela bandet på scen hade inte skadat, trots att Paul Niehaus var lysande på steelguitar
Saknad: Ingen tror jag...det var slutsålt 
Mest Otippat: Att Mr Förband var så bra att han kunde "stått för sig själv" och klarat det galant
Fråga: Vad är det här med att sitta ned? På KB står man upp. Nytt, märkligt koncept, men kanske önskemål från artisten i fråga..
Betyg: 3 Starka Flipfloppor. Hade jag lyssnat mer på honom innan konserten, hade nog betyget förändrats.

tisdag 20 januari 2015

Inspiration

. Det här snöblandade regnet vi har idag, har i fall inte jag beställt, den saken är klar. Verkar som Skåne (södra?) snart är det ända ställe i hela landet som inte har snö…alla

Ja,ja. Det har varit bra dagar, så jag ska inte klaga. I söndags blev det så familjemiddag hos Ma och Pa. 


Ljuvliga Ranunkler på bordet och Boeuf Bourguignon med tillbehör på tallriken. 





Sen ett gäng kakor och Ottoglass. Ottoglass är i särklass den godaste glassen jag vet, inkluderat ”finmärkena”. Särskilt Päron/ choklad är god. Mangosmaken hade jag inte provat innan, men den var väldigt fin den med. En bra söndag såklart.



Igår åkte jag med Mr T till hans by för att först äta och sen höra UNDERBARE Brutus Östling ödmjukt och väldigt underhållande berätta om sina bilder. Frikostigt och ärligt delade han också med sig av tips och tricks för att få de där sköna bilderna som inte alltid behöver vara så komplicerat som man tror att åstadkomma. Säger han….

Kollar man hans blogg, innehåller senaste posten sjukt bra bilder från Sweden Rock 2014.” Det är ingen större skillnad på att fotografera fåglar och heavy metal.” Det var i alla fall på alla sätt otroligt inspirerande. 


Sen blev det lite prat och boksignering. Jag fick med mig hem den bok han 2009 fick Augustpriset för. Mkt Bra! 



Mer bra igår var att Sara Sjöström fick Jerringpriset., samt att det när jag kom hem på kvällen, stod en bukett Ranunkler på bordet. Föräldrar alltså….man blir ju glad!

Jag älskar Ranunkler t o m ännu mer än Tulipaner, värsta vårkänslan direkt ju!


Idag har  brorsdotter L gjort mig fin i håret. Mkt Bra! 

söndag 18 januari 2015

Utflykt

Igår for jag och Mr T till Måkläppens naturreservat. Ett ställe jag länge velat till, men det har liksom inte blivit av. Och vilken tur vi hade. Hela veckan har det varit grått och regnigt, så även idag, men igår strålade solen från en nästan molnfri himmel.


Det var bara möjligt att gå längs stranden fick vi information om av ett par vandrare vi mötte som redan gått 6 kom men fått vända p g a allt vatten. 


Så vi gick längs strandkanten ut mot reveln. Bra blåsigt och det gäller att klä sig rätt, både på fötterna och kroppen, för det tar ca 1,5 timme att komma ut. Det är 12 km enligt hemsidan.



Skarvar, eller "Ålakråkor" som de kallas i alla fall i Skåne, är rätt häftiga och jag fick se en hel flock, men bara på håll tyvärr.


Framför oss var det kanske 10 personer, men ett helt lämmeltåg bakom oss. Undra på! Är det bara tillåtet att gå ut 3 månader/ år så gäller det att passa på när solen är framme.


Klungan af människor står så långt ut vi kunde komma, eftersom det var så mycket vatten. Hade vi haft gummistövlar, kunde vi fortsatt åt vänster och förmodligen sett ett gäng sälar,  Både Knölsälar och Gråsälar hänger här tillsammans med en del lite mindre vanliga fågelarter.


Så lite besviken var jag när vi vände tillbaka igen. Men som på beställning dök det upp en säl på s a s fel sida. Faktiskt såg vi ett ögonblick ännu en och de är ju bara för söta! Många bilder blev det men inte bättre än såhär gällande sälarna i alla fall.


Ja, sen fikade vi och for vidare till ett av Mr T önskat ställe. Rätt mör i benen kan jag säga. Idag har jag emellertid inte den träningsvärk jag trodde jag skulle ha. Mkt Bra!

torsdag 15 januari 2015

Jag & Egon

En helg är ingen bra helg om jag inte spenderar ett par timmar utomhus. Så är det bara. Jag måste verkligen, verkligen vara sjuk om jag ska vara inomhus en hel dag. Visserligen kan jag kolla en serie avsnitt efter avsnitt efter avsnitt under filten i soffan utan några som helst problem. Mer än att jag måste ha varit utomhus först. I lördags var jag ute ca 15 minuter p g a Egon.

Så i söndags längtade jag verkligen ut. Problemet var bara att Egon inte behagat lämna Skåne. Skit i Egon tänkte jag, det värsta skulle ju vara över och efter att Mr T anlänt och vi kollat Tour de Ski, begav vi oss till Gröna Räcket.


Jisses säger jag bara. Inte bara det att det blåste så att man liksom inte kunde andas om man stod på fel håll, det var otroligt högt vatten och båtarna skvalpade omkring som om de var gjorda av frigolit. Kanske pga vädret, planen flög ovanligt lågt också..


Det man ser nedan, förutom vågorna, är den nordligaste delen på Ön, mittemot Gröna Räcket alltså och det var ett bra tag sedan jag gick ut där, så det blev nästa stopp. Solen kikade fram emellanåt och bortsett från blåsten, var det ganska skönt. 



Jag hade flera lager på mig, både på benen och överkroppen och frös inte på en fläck faktiskt. Bra att veta, eftersom en lite längre utflykt är planerad på lördag om vädret tillåter. Däremot domnade liksom ansiktet bort ganska snabbt. 


Jag har nog aldrig sett havet så rasande någon gång. Vågorna piskade långt upp på land och särskilt nära kunde man inte gå om man inte ville bli dyngsur. Ja, sen när vi var nästan framme , var det bara att konstatera att allra längst ut på spetsen gick det inte att gå. 


Jag kunde knappt stå upprätt där jag var och det skulle varit väldigt dumdristigt att gå länge…


Sen tog mitt batteri slut också. Men vi gick s a s bakvägen tillbaka för att Mr T ville se svanungarna och minsann var de på plats.  Hela Ön runt alltså. Något man normalt sett nog klarar av på  max trekvart skulle jag tro,  men då får det vara bättre väder. Go´Kväll